HOHHOHOHO.

Min helg i kort sammanfattning: Dator. Sova.
Det var min helg, eftersom jag inte var med någon (som jag ville vara.)
Jaja, hm, imorrn drar jag till Lindesberg.
Vettefan när jag kommer hem, det får bli en surprise!

JAG VILL GÄRNA HA LITE HJÄLP HÄR!
jag vet inte vad jag ska skriva om.
Ni kan typ skriva att jag ska skriva om... miljöförstörning?
Okej, nej det blev för svårt...
Eh, typ något ni vill veta? Jag skriver bara om mitt liv ehehe.
Det blir rätt så tråkigt i längden att läsa för er, skulle jag tro.
Skriv en kommentar (HÄR INTE PÅ MSN OR W/E)!

---------------------------------------------------------------------------

Idag kan jag skriva om hur det gick till när mamma förlovade sig
och böt bort mig mot en man i sitt liv.

Min mamma nätdejtade i typ ett år...
Hennes beteende var.. tja, inte så lovande.
Hon var ofta surig och arg på mig. Jag kanske gjorde saker jag inte borde gjort?
Ja, ofta skrek jag tillbaka, för ofta så var det jag som hade rätt, men hon överreagerade.
Helt plötsligt runt 21 - 22, kunde hon säga att hon skulle på en dejt.
Ja, vad kunde jag göra? Jag sa bara okej, och gjorde vad jag ville tills jag blev trött och gick och lade mig.

Jag fick ofta vara hemma själv på lördagarna, när hon hade sin festperiod.
Men det gjorde inte mig någonting. Jag klarar av att vara ensam.
Hon sa ofta att jag kunde be någon kompis komma över, om jag inte ville vara ensam.
Ibland kom det någon, men oftast satt jag där själv vid datorn eller tven.
När hon skulle sova borta på lördagarna,
så gick jag inte och lade mig fören halv 6 på morgonen.
Fråga mig inte varför, för jag har ingen aning. Det var väl ett sätt att utmana mig själv, på något sätt.
Kolla hur länge jag klarar att vara uppe. Ja, det längsta jag har klarat var till halv 10 på morgonen.
Då hade jag varit vaken typ 28 - 32 timmar.

Innan mamma började nätdejta, så var hon typ alltid glad och sånt.
Vi åkte ofta till hennes kompis Christina (ja, dom har likadana namn).
Dom var bästisar... och ja, mamma behövde någon vuxen att prata med i sitt liv.

Sen nu i somras, när jag skulle åka till Grekland så skulle hon ner till Kalmar.
Det blev inte alls bra där, så hon åkte hela vägen hem igen på morgonen.
Sen sa min syrra, när jag ringde henne en kväll, att hon hade träffat någon kille från Lindesberg.
Lindesberg, tänkte jag. Vart fan ligger det? Jag brydde mig inte så mycket,
för jag trodde att det skulle bli som det oftast blev - en total flopp.

En dag så ringde mamma mig på morgonen - på min mobil.
Det är jävligt dyrt att ringa till en mobil i grekland, men jag svarade.
Mina pengar hade tagit slut, så jag hade inte kunnat smsa henne.
Vi småpratade och sånt... Då frågade jag om hur det gick med han från Lindesberg.
Då kom bomben.
"Jo.. Franscesca, vi har förlovat oss."
Jag öppnade munnen och det kändes som att jag skulle börja gråta.
Mitt i allt, så levde mina läppar sitt egna liv.
"Men... va glad jag är för din skull..." Sa jag. Jag ville ju inte göra henne ledsen.
Då sa hon att hon var helt överlycklig över att jag blev glad över det.
När vi lade på så grät jag en halvtimme säkert.
Dom hade känt varandra några dagar (12 dagar tydligen) och förlovat sig?
På det sättet förlorade hon sin bästis också.
Hon ville inte prata med min mamma längre, för någon orsak, och dom slutades att höras.

Men hennes kompis sa till mig att hon alltid har älskat mig,
och att hon såg mig som hennes dotter.
När jag skulle komma hem från Grekland, så kunde jag alltid komma hem till henne, sa hon.
Jag gick aldrig dit.

Någon dag i juli, efter att Josse hade kommit så ringde jag till mamma.
Hon svarade inte, så jag smsa henne.
Hon var hos han i Lindesberg, så jag fick ringa dit.
Han svarade. Jag blev stum.
"Eeeh, kan jag få prata med mamma?" blev mitt svar.
Vi småpratade igen och jag frågade om hon skulle flytta dit...
Då kom den sista jävla explosionen.
"Jo. Jag har sökt jobb här, och jag fick det. Jag flyttar i september, och i oktober är lägenheten tom."
Aahh, jag blev helt galen och tårögd.
Började halvgråta, och hon försökte trösta mig.
Nejnej, jag vill inte ha någon tröst från dig, tänkte jag hela tiden.
Du överger mig. Jag tänker inte ta någon tröst från dig då.

Jag gav telefonen till Natalie och gick och pratade med pappa.
Han sa att jag är så stor nu att jag får bestämma själv hur jag ville göra.
Jag sprang in på toan och grät, tills Josse kom.
Vi pratade länge och jag insåg att jag måste fundera på det.
Jag tänkte på det varje dag till någon dag i oktober.
Jag kom fram till att jag bor hos pappa hela 8an.
Sen kan jag ju alltid vara kvar här i 9an också om jag ville.

Sen kom en bomb till.
Vår skola ska läggas ner.
Ja, vad finns det att göra?
Nu hade jag två val igen.
Att bo kvar i Borlänge och gå på Gylle (med Hampus Adolfsson - nejtack.)
Eller att flytta till Lindesberg och börja ett s.k "nytt liv" där.
Jag kan vara den jag vill vara. Eller låtsas vara någon jag inte är.
Jag kan flytta ifrån det här landskapet, och flytta dit ingen vet vem jag är.

Jag funderar fortfarande på hur jag ska göra.



Jag hoppas ni har fattat varför jag har varit så... känslosam det senaste halvåret.
Men jag hoppas mest att jag gör rätt val med skola och allt sen.
Tack josse för att du pratade med mig den dagen i juli.
Jag behövde ditt stöd då. <3

puss...